Den kris som startade hos bankerna och finansinstituten har nu på många håll gått över till en ekonomisk och arbetsmarknadskris som slår hårt mot arbetstagare i Sverige, Europa och världen. ILO, Internationella arbetsorganisationen, räknar med att 50 miljoner arbetare runt om i världen kommer att mista sina jobb och därmed grundläggande försörjning till följd av krisen. Denna frustration har bidragit till att tiotusentals människor runt om i Europa gått ut på gatorna i stora demonstrationer. Det vi ser är bara början på något som kan komma att bli en stor politisk kris. Många länder, nationella och internationella organisationer och fackförbund fruktar därför att krisen, om inte politiska och ekonomiska kraftansträngningar görs för att öka det sociala skyddet, riskerar att förvandlas till en djup social kris med hög arbetslöshet och ökad fattigdom som följd.

Effekterna av krisen ser vi idag i krav på lönesänkningar, lönefrysningar och sämre arbetsvillkor. Detta är helt fel väg att gå. Den ekonomiska tillväxten och utvecklingen bygger på att arbetstagare runt om i världen ges chans till anständigt arbete genom produktiva investeringar och aktiv arbetsmarknadspolitik. Det som händer när man sänker lönerna för vanliga arbetare är att människor får mindre pengar att leva på och konsumtionen minskar. Detta gynnar inte på något sätt ekonomin, tvärtom bidrar det till att dra ner den ekonomiska tillväxten, något som många ekonomer idag bekräftar. Trots detta ser vi idag en spiral av lönesänkningskrav från en rad länder runt om i Europa.
En annan aspekt som drabbat arbetare hårt under krisen och som överhuvudtaget inte diskuteras i Sverige, är att man inte lyckats skydda pensionerna undan den globala nedgången på världens börser. Arbetare och pensionärer tvingas nu se hur värdet på deras pensionspengar når skrämmande låga nivåer och i många fall helt går upp i rök.

Detta leder sammantaget till en negativ utveckling med ökade inslag av protektionism och social dumpning, där arbetstagare ställs mot varandra i konkurrens om sämre löner och arbetsvillkor. Idag ser vi hur det förväntas att vanliga arbetstagare ska få betala priset för något som de inte varit med och skapat, samtidigt som flera bolag fortsätter att göra miljardvinster som de delar ut i form av bonus, fallskärmsavtal och andra optionsprogram. Detta är inte ansvarsfullt och inte heller etiskt eller moraliskt acceptabelt.
Trots dessa mycket allvarliga signaler har vi fram till idag inte sett några större ansträngningar från vår egen regering förutom löften om ”skitår” och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Vi hör också regeringsföreträdare säga att IF Metalls avtal med arbetsgivarna om permitteringslösning, där arbetsgivare i stället för att varsla om uppsägning ska kunna dra ner på de anställdas arbetstid, ”visar på att den svenska modellen fungerar”. Istället för att ta ett politiskt ansvar, väljer regeringen att ta ett kliv bakåt och se sina fantasier om sänkta löner infrias.

Sverige behöver en regering som driver en aktiv arbetsmarknadspolitik med starka fackliga rättigheter och starkt arbetstagarskydd. Det, mina regeringsvänner, är den svenska modellen.

Berivan Öngörur
Kandidat till EU-parlamentet (V)